Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. (Wikipedia)
Vi har haft en fin helg med min mamma och min pappa. Både inomhus- och utomhusaktiviteter med vi, de och dottern. Lugnt och konfliktlöst, men med stora avstånd emellan oss. Försöker jag krypa nära kryper Lyckliga Hon bort i sängen, hamnar vi nära varandra i en soffa ser hon till att få dottern i knät eller bredvid som skydd. Dottern, som är klängig som fasen på mamma, känns ibland som att hon används som sköld mot mig.
Vänta nu. Jag skrev "vi". Det har varit så mycket paranoida språkgranskningar det senaste halvåret från Lyckliga Hon att jag till och med reagerar själv när jag skrivit "vi". Enligt Lyckliga Hon ska man nog skriva "jag och Hon", eller nånting. Ett "Vi" har för henne blivit något som ska undvikas, minimeras. Något man ska veta att det finns, att vi ska lita på att vi är ett par, men vi ska leva separata liv. Jag och Du, men inget Vi. Så har hon agerat. Sådan är hon just nu, och så försvarar hon som princip för en relation.
Andningskutym skrev en klok sak i en kommentar. "Om man vill leva i kärlek, alltså inte passion, och ha ett förhållande, då måste man sätta sin partners lycka jämsides med och t o m före sin egen." Det är helt i enlighet med min syn på kärlek som en ovillkorlig vilja att ge. Och en fin relation där bägge vågar ge, även autonomi. Inte växa ihop, men också ha något gemensamt.
Jag vet inte vad hon e g e n t l i g e n tycker. Men enligt Lyckliga Hon just nu ska det inte finnas såna delar mellan oss. Inget givande. Att ens nämna såna tankegångar som exakt lika kloka som den kloka "Ta ansvar för sitt eget mående", och "Ha varsitt liv", får henne att bara tystna eller bli arg.
Om jag ödmjukt får göra en reflektion kan jag tycka att hennes jag jag jag-ideologi i synen på relationen varit ett misslyckande. Åtminstone från min utsiktspunkt.
Utan ett "vi" som erkänns är det svårt att älska under lång tid.
SvaraRaderaDu bör nog söka kompetent psykologhjälp specifikt för att förstå hennes reaktioner. Alltså någon som kan ge dig ett urval rimliga tolkningar av skäl och avsikter.
Jag vet vad du tycker, men håll dig till folk med en stenhård attityd till evidens och vetenskaplighet. Hint: Om en specifik metod är svår att underbygga vetenskapligt så är detta i sig ett gott argument emot metoden i fråga. Inte en anledning att vara mera kravlös mot metoden.
Sant om att det inte fungerar när ena partnern motarbetar ett Vi så som Hon gör, gjort, förhoppningsvis kommer sluta göra. Det sista är orsaken till att jag är kvar och vill försöka.
SvaraRaderaSen har du helt fel. Ingen ska gå i terapi för att förstå sin partner. Jag gick i terapi för att förstå mig själv och mina reaktioner, och påbörja processen att frigöra mig från överreaktioner och -känsligheter. Jag har nått väldigt långt där, och kom inte längre, just eftersom terapin slaggades igen för mycket av min gräliga relation.
Alldeles oavsett de centrala invändningarna så vore väl KBT:s inriktning på att bryta tankemönster och förändra handling fullständigt fel terapatimetod även om jag Ville gå i terapi för att förstå min fru. Vilket alltså är helt tokigt.
njae, jag menade nog snarare att du borde hitta en kompetent psykolog, eller bra litteratur i ämnet, för att förfina bilderna av dina intryck av din fru. Inte för att gå i terapi, utan för att få en klar bild av vad du har att slåss med.
SvaraRadera