Jämförelsen med ett syskon

För ett tag sen hände en lite märklig händelse i familjen. Vi satt jag, Hon, Yngstan och Mellanpojken och spelade ett sällskapsspel som kräver skicklighet. Yngstan är jätteduktig, men med ålderns rätt inte lika duktig som vi andra. Hon hade en specialregel som ofta leder via ett slags rättvisematematik till att hon vinner.

Men när hon fick beröm för hur duktig hon är och Mellan fick beröm för hur duktig han var, sa hon efteråt att hon tycker det är tråkigt med det spelet för hon får alltid höra hur bra Mellan är, och när hon hör det vet hon att han i absolut måttstock är bättre än henne.

Alla de år som skiljer på dem och allt det beröm hon får för den nivå hon befinner sig på hjälper inte. Varje beröm har en förlorare, en som känner sig sämre. Det är en av föräldraskapets helveten.

Och som jag känner igen mig.

Själv är jag tvilling. Jag har inte skrivit mycket om Storebror som den tvillingbror han är. Det innebär att från det att någon lärde sig läsa eller räkna först, när någon sprang snabbare eller när någon fick bättre på ett prov eller ett högre betyg eller fick en tjej som bägge ville ha, så fanns inga undanflykter. Samma ålder, samma gener.

Och en förlorare som jag tror förlorade mer i självbild än den berömde vann. Det föder både tävlingsinstinkt, utmaningar och en total trötthet på jämförelser och rätt uttalade försök att vara tvärtom.

Jag med mina minnen av att inte passa in i pappas önskan om vad jag borde vara. Mer som han. Och mamma som alltid höll honom om ryggen för att jag fick mer uppmärksamhet av andra släktingar.

En viktig del av mina rötter. Tvillingen.