"Nej, du gör inget fel i nuet."
Och hon ändå är missnöjd i relationen.
Vad göra då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Lyckliga Han
- Jag. Helt enkelt.
Bloggarkiv
-
▼
2010
(158)
-
▼
september
(24)
- Men skärp dig för i helv*te
- Samtal, men varför är det så?
- Skratta åt valeländet
- Ett rent adjö är förberett
- Minnet är viktigare än ett hål på armbågen
- Älskar inte
- Om partnern säger
- Äntligen
- Ju bättre desto jobbigare?
- Skadat
- Vad ska jag säga?
- Nära eller långt borta
- Småtjafs om ingenting
- Men varför berätta det?
- Proportioner
- Fungera ihop?
- Plötslig längtan
- Det kunde ju bara bli bättre liksom
- Uppgivenhet
- Ska man fråga?
- Rädd
- Optimist eller pessimist
- Har Vi haft en bra helg?
- Vara vänner?
-
▼
september
(24)
Ush.. jobbig situation. Jag hade nog inte stått ut med att inte känna mig älskad i en relation. Du får ju aldrig tillfälle att må riktigt bra. Alltid måste du undra vad hon vill, tänker, känner. Inga raka rör.
SvaraRaderaDu kanske behöver backa lite och bara tänka på dig själv ett tag. Inte föreslå att ses och sånt, utan bestämma annat själv, utan att meddela henne. Se om hon vaknar upp och undrar vad som händer och varför du inte hör av dig som innan.
Om hon inte gör det, då är det nog ganska soklart att hon inte vill vara ett par med dig, utan kanske bara vill ha det du beskrev tidigare, en familj, släkt, inte vara ensam under högtider, semester mm.
Är det bara illusionen av er som ett par hon vill ha, men allra helst leva ensm i verkligheten?
Jag tror att om man är missnöjd trots att det är bra i nuet, då är det gammalt jox som är outrett, som man fortfarande inte känner sig sedd i och behöver få lufta. Vissa saker går inte att bara släppa taget om innan man känner sig sedd i dem. Och just den där slags saker som ni har haft, otrohet och känslan av att vara överkörd åt bägge håll, de kräver MYCKET prat och MYCKET lyssning från den andre, utan försvar för eget beteende. Man vet ju oftast redan varför man själv gjort som man gjort, men det är inte det som är det viktiga då.
SvaraRaderaMed andra ord: om hon fortfarande går och maler på en gammal smärta, försöka prata med henne om den utan att försvara dig. Lyssna öppet, på riktigt, och svara med att säga sånt som "jag hör" och "jag är ledsen att du känner så". Du är ju redan på rätt spår genom att fråga vad du kan göra för att göra det bättre. Det här gäller givetvis henne också, hon behöver lyssna bättre på dig, men kanske att hon för tillfället helt enkelt är mer behövande än du på ett akut plan. Ge det ett försök i alla fall, det är inte samma sak som att älta. Att lyssna aktivt är något annat.
L:
SvaraRaderaDet tråkiga är att om jag visar distans eller slutar visa ömhet, så säger hon "Men du gör det ju inte heller" om frågan kommer på tal. Så hon skyddar sig bakom retorik oavsett mitt beteende. Moment 22.
Suziluz:
Ja, hon har smärta och sorger inuti sig. Problemet är att jag bestämt mig för att inte acceptera "Det är du som är fel"-tanken från familjerådgivningarna och så många år. Jag lyssnar gärna, men hon vill inte berätta. Jag försöker gärna, men hon visar inget intresse.
Vår rådgivare säger att vi måste prata strukturerat om oss själva och inte om det jobbiga, 60 gånger innan vi kanske kan våga ge oss på det som skaver.