Det som skaver mest i det är att frun aldrig gav vår relation en verklig chans när chansen fanns. Många chanser. Det känns sämst när jag nu ”vet” att det tar slut.
Det som känns bäst är att jag i alla fall lärde mig att älska.
För det hände nånting i den där kaotiska processen med sex med andra och sånt. Det kom fram någonting hudlöst mellan mig och frun som inte funnits sedan första halvåret eller så. Något som lockade fram en ärlighet. Vi pratade om jobbiga saker, vågade prata om sex och sexualitet för första gången sen vi träffades. Och vi pratade om känslor, lärde oss mer om varandra.
Och jag förlät mig själv för hur jag sårat hemme, men processen att inte ta på mig mer än jag borde blev dålig för mig. I processen att se hur jag sårade henne i början av relationen tog jag på mig mycket skuld jag inte borde tagit på mig. Det utnyttjade hon ganska skamligt genom att så fort det blev jobbigt, ta upp det och föra över skuld på mig för att slippa ansvar.
Men ändå. Nånstans i all den här processen var jag ofta var både stissig, högljudd och uppmärksamhetssökande och skuldbeläggande. Men genom min egen terapi och genom att göra upp med mitt ansvar för att inte ha älskat (eller älskat rätt), för att ha krävt istället för att lyssna och föra över mitt inre kaos till frun eller andra, landade jag.
Jag lärde mig lyssna.
Jag lärde mig prata.
Jag lärde mig älska.
Jag lärde mig gråta.
Jag lärde mig älska min fru på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.
Och det är i det sorgliga allting känns nu. Just när det i vår familjerådgivning förra gången fanns en möjlighet att mötas i ärlighet för första gången på länge. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att vara ärlig när relationen började halta vid det nya försöket. Då ljög frun.
Och när det fanns möjlighet att ta familjerådgivarens råd på allvar. Då stack frun huvudet i sanden. Hon backade.
Därav känslan att hon aldrig försökt.
Därav sorgen i att ha lärt mig älska men inte fått chansen att göra det tillsammans.
En som läst i flera år men som börjar tröttna på din frus hyckleri och cyniska hantering av dig.
SvaraRaderaFantastiskt vackert och sorgligt skrivet. Hoppas du får känna lycka och att du får ge det där fina till någon.
Jag kan inte veta om denna någon är din fru eller någon annan. Jag gissar att det är någon annan, och tror du hittar någon som är snäll mot dig.
Eftersom jag läst så många år nu så har jag vant mig vid hur ni bägge skriver. Och då luktar det fruktansvärt illa på din frus blogg just nu. Antingen skryter hon eller vill sprida skvaller och rädsla hos dig eller också har hon nåt på gång. Jag tycker verkligen att hon är både patetisk och självgod.
Bli dig själv och ge upp på henne. Gör vad som krävs för att du ska slippa känna skuld. Du har gjort vad du kan.
Kram
Jag vet inte heller. Tack för stödet.
SvaraRaderaJag har ju inte en aning om vad som luktar illa. Om det är så att det som luktar är att hon har nåt på gång med någon så är hon verkligen genuint patetisk i sin rädsla för ensamhet och att utnyttja mig så länge det behövdes. Jag har inte en aning, och troligen inte du heller.
JAg har inte alls tolkat det så, att hon har något på gång, mer än att hon försökt hitta sig själv och vad hon vill.
SvaraRaderaHur kan du, anonym, säga så? Vad är det i hennes blogg som luktar illa?
Jag ser inget sånt alls.Tror heller inte att hon skulle skrivit om det i sin blogg i så fall. Tror mest att vi tolkar texter lite olika utifrån våra egna erfarenheter.
Hoppas det går bra för dig Lyckliga Han! Och det är klart att det kommer att göra. Med eller utan frun. Om ni bryter, tänk på att det onda kommer att gå över. (ush så patetiskt att skriva så. Det hjälper ju inte i stunden ändå, det vet jag).
Kram!!!
L. Tack för stödet. Och du, om du är sugen så skulle vi kunna ta en IRL-fika eller söka mejlkontakt. Du, liksom alla andra, har historier som inte riktigt dryftas, tankar som inte tänks och vrids och vänds på här på bloggen. Kram tillbaka!
SvaraRaderaJag har inte en aning så jag håller mig ifrån det. Jag tror folk tar med sig samma misstro eller trovärdighet om fruns feghet eller oärlighet som jag känner.
Idag pratade vi kort på familjerådgivningen om min rädsla för att hon inte gör slut förrän hon har någon där det känns "som om det kan bli något". Hon håller sig ifrån att svara direkt, utan säger bara korrekt att hon har flera både manliga och kvinnliga vänner. Framtiden lär inte ens utvisa för er bloggläsare om det är sant att hon har nåt på gång eftersom hon vet att om det kom till min kännedom så skulle vår möjliga vänskap äventyras rejält om hon är så patetisk. Det tror jag hon vet, så inte ens ni lär få veta.