Jag visste.
Jag frågade i onsdags.
Vad är det?
I fredags.
Vad är det?
Varför så avstängd?
Lite magont.
Jag insåg att det var något.
Min verkliga oro började med att hon svarade irriterat i fredags.
"Det är inget. Jag vill sova nu"
Där låg jag och grubblade.
Pigg.
Uppspelt.
Ont i magen.
Tankar.
Jag visste att något var fel.
Att hon grubblade på något.
Något som vänt det positiva.
Jag hade inte gjort något fel.
Det var något i henne.
Nattvak.
Grubbel.
Varför irritation?
Varför?
Varför?
Jag förstod inte.
Ont i magen.
Nattvak.
Så jag gjorde det.
Tog hennes tystnad till intäkt.
Skamfyllt, högpulsigt.
Läste SMS i hennes mobil.
Med vänner.
Och läste om flirt med en arbetskamrat.
Om raderade SMS.
Om hur hon tvivlar på vår relation.
Om att hon är överraskad över lusten hon kände.
Och jag fick ännu mer ont i magen.
Funderade på vad jag skulle göra.
Ont i magen över att jag inte förstod.
Vad var det?
Vem är Hon?
Notoriskt otrogen?
(Vad har hon gjort?)
Trånande tonåring?
(Varför annars sitta och fabulera upp drömmar om honom?)
Sen i lördags frågade jag igen.
Vad är det?
Det är inget.
Jag tänkte snabbt.
För snabbt?
Jag vet om flirten med din arbetskamrat.
Vad håller du på med?
Det var en avvägning.
Jag ville få henne att sluta med vad hon nu höll på med.
Inte ryckas med av vännernas "go for it".
Ställ elände mot elände och välj.
Nu har vi pratat.
Hon säger att hon inte gjort nåt förbjudet.
Jag vet inte.
Men tror.
Försöker tro.
Och har ont i magen för att hon är besviken.
Med rätta.
Men hon då?
Vad håller hon på med?
Hon sa:
Jag hade tänkt berätta.
Men jag tänkte.
Det du inte vet har du inte ont av.
Det du inte vet har du inte ont av.
Den principen prövade Hon med Rocky.
Det gick åt helvete.
Nåt nytt.
Krävs.
Så.
Nu har jag ont i magen gånger tre.
Jag funderar på vad hon är, gjort, gör.
Varför kan hon inte svara?
Varför gjorde jag det?
Men samtidigt har vi pratat.
Fint.
Har vi pratat.
Om att våga berätta.
Om sånt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om du hade snokat i min mobil/dator/dagbok så hade jag gjort slut med dig. Oavsett orsak. Fast det hade jag iofs gjort klart för dig i förväg, så då hade snokandet varit ett sätt att göra slut på relationen.
SvaraRaderaJag hade hatat dig om du hade snokat hos mig. För då hade jag inte kunnat ha något privat, oavsett vad det är. Inga sms, inga mail, inga telefonsamtal, inga bloggar, ingenting. Inte bara just då, utan för alltid.
SvaraRaderaFör mig är att snoka att stjäla.
Fy.
Du har valt att fortsätta trots att hon haft en annan emellan men ändå använder du det som ursäkt för att snoka. Du tänker att kanske har hon gjort något. Men du vet inte. Men jag vet vad du har gjort. Så förstörande, svekfullt. Fast jag vet inte, Lyckliga Hon kanske inte är lika mån om en bit ifred.
Vi har bägge snokat i mobiler och mejl. Att jag gjort det oftare än henne är på det sättet meningslöst att diskutera. Hon har snokat och berättat det några gånger, men hur ofta har hon verkligen snokat? Det vet bara hon.
SvaraRaderaRent krasst tror jag fler människor lämnar efter otrohet än efter snokande. Och jag tror mycket fler människor snokar än som är otrogna.
Men jag har ont i magen för att jag gjort fel. Jag funderar lite på om jag vill befinna mig i känslan av att jag gjort fel, så finns det en förklaring till att det inte känns bra. Det är på ett perverst sätt svårt att hon är avstängd trots att jag vet att jag är mitt finaste.
Jag måste fundera på om Hon verkligen vill den här relationen. Hon säger det och låter ärlig.